I skolans värld är ganska ofta källkritiskt tänkade synonymt med IT-baserad information. Lösryckta webbsidor skrivna av Kalle och Agnes lyfts ofta fram som goda exempel på att varningsskyltar bör höjas när allemansrätten nått nätets finrum. Att kunna söka, granska och använda information i syfte att skapa egen kunskap tycks alltså vara av största vikt i vår samtid av digital nätverkskultur.

Detta faktum är givetvis skolbibliotekarier väl införstådda med. Ibland är jag dock skeptisk till skolans senfärdighet. Var fanns dessa rop efter kritisk granskning för 20-30 år sedan? Visst har informationen alltid funnits, och visst har informationen varit en flod även sett i backspegeln? Plötsligt blir källkritiskt tänkande ett modeord som förknippas i huvudsak med elevernas nätsökningar. De traditionella informationskällorna glöms liksom nästan bort, hamnar i kölvattnet. Detta trots att boken (i tryckt eller digital form) ännu är den främsta informationskällan för allt vetenskapligt arbete.

Detta begränsade synsätt på källkritik upprör mig. Som skolbibliotekarie är informtionshantering och källkritisk granskning inget nytt. Det har varit en del av bibliotekariens yrkeskompetens sedan Gutenberg bestämde sig för att masstillverka informationskällor vi i dagligt tal kallar böcker. Varför är teknik alltid häftigare än kunskapen bakom den?