Läste med stort intresse artikeln ”Biblioteksarbete är osynligt i skolan” i Biblioteksbladet (2-2011) skriven av den pensionerade bibliotekarien Anna Birgitta Eriksson. Framför allt är de inledande funderingarna kring skillnaderna mellan bibliotekariens och lärarens yrkesroller intressanta.

Min egen magisteruppsats undersökte just hur skolbibliotekariernas och lärarbibliotekariernas skilda yrkesidentiteter kunde leda till olika sätt att ta sig an själva biblioteksverksamheten. Den kanske vikigaste slutsatsen blev att man som skolbibliotekarie ofta tvingas bli mer lärare är lärarna själva. Detta har sin grund i enkel psykologi: ett yrke i minoritet söker professionell respekt. Denna respekt vinner man i bland genom att verka på majoritetens arena, med distinktionen att man än mer betonar det pedagogiska i sin yrkesroll.

Åter till Erikssons artikel. Hon har många intressanta , tycker jag. Efter flera år som skolbibliotekarie tycker jag att skolan har allt att vinna på att sluta vara så gränsbyggande. Släpp i stället in bibliotekariekompetensen på allvar. Lärare och bibliotekarie är inte synonymer, däremot kan de båda rollerna i skolans värld bli större än delarna.

Skolbibliotekarien och läraren måste helt enkelt mötas för elvernas bästa. På en pedagogisk arena måste också styrdokumenten gälla alla parter. Detta kräver ett samarbete som bygger på ömsesidigt givande och tagande. Då riskerar vi aldrig att hamna i det läge som eleven i Erikssons artikel hamnat i:

”När jag får en uppgift av min lärare går jag till biblioteket, och bibliotekarien hjälper mig förstå vad den handlar om.”