Så här i början av vårterminen ser jag framför mig ett antal saker jag önskar mig. En slags personlig önskelista helt enkelt. För vem har sagt att att önskelistor endast hör hemma juletid?

– Att skolbibliotekens plats i skollagen får ett positivt genomslag. För oavsett lagtextens utformning hoppas jag detta kan vara startskottet på att skolbiblioteken faktiskt får en reel bertydelse också för de många skolor som helt saknar skolbiblliotek.

– Att e-bok/tryckt bok äntligen kan sluta upp att vara oförenliga storheter. Dessa kontrahenter är texter, om än i skilda medieformer.

– Att skoldebatten upphör att kretsa så mycket kring ordningsfrågor och i stället fokuserar på skolans viktigaste uppgift: lusten att lära och glädjen att undervisa! Visst, ordning i klassrummet vill alla pedagoger ha, men detta får aldrig bli ett självändamål; det pedagogiska kunskapandet måste alltid hamna i förrummet. Ibland omöjliggörs dock detta av bristen på ordning. Detta måste åtgärdas, dock inte på bekostnad av att vi tappar pedagogisk experimentlust.

– Att skolan får arbetsro. Nya lagar och kursplaner i all ära, men arbetsro och pedagogisk reflektion är nog det svenska pedagoger saknar mest av allt. När bruset lagt sig kanske skolbibliotekens pedagogiska fördelar också kan höras på ledningsmöten, i personalrum och i klassrum. Kort sagt: mindre pappersarbete, mer konkret metodik och didaktiska visioner.

– Att skolan än mer blir en del av samhället. Att elevernas förkunskaper bättre tas tillvara i skolan. Varför räknas vissa kunskaper som mer värda än andra? Är romersk retorik mer värt än samtalet runt köksbordet? Släpp in samhället i skolan, så blir skolan inte en isolerad ö man ska ta sig igenom med godkända omdömen, utan en plats dit man går för att bygga vidare på de kunskaper och erfarenheter man fått under håltimmens World of Warcraft-session.